Min fina Hurricane har åkt flera mil bort i vårat avlånga land. Och jag saknar henne, jättemycket. Men även om det regnat i evighetslånga dagar, och även om jag för tillfället känner mig så fruktansvärt less och trött på allt, så är jag glad för att hon mår bra. För att du mår bra. Det är inte riktigt lika kallt om kvällarna för jag har din hand i min igen. Ångesten känns inte lika outhärdligt för att jag vet att du förstår dig på mig. Och chansen till en förändring känns inte omöjlig för du tror på mig. 

 

Det spelar liksom ingen roll om någon försöker komma lika nära. Det går inte. För jag känner mig inte fel med dig, inte det minsta. Du är närmst, du har alltid varit närmst. Och jag tycker synd om alla dem som inte har någon att känna sig hel med. Någon som är lika trasig som en själv och som känner samma sak. För vi känner ju alltid samma sak. 

 

Jag är glad. Min Hurricane befinner sig flera mil bort och just nu mår hon bra. Och där har ni anledningen till varför hon är allt, varför hon är oersättlig. För att hennes glädje är min glädje, för att hennes sorg är min sorg, för att hennes värld är min värld. För att hon är jag(och jag är hon).