You gave me magical, I gave you wonderful
Ett djupt andetag precis innan ögonen landade på dörrarna som öppnades. Och ut kom den finaste människan jag skådat. För ett ögonblick var benen på väg att vända, springa långt bort på okända gator. Men hjärtat höll kvar. Tvingade fingrarna att bilda ord på displayen som sedan skulle skickas några ynka meter bort. Hjärtat gick från bultande till - stop. Och där stod han helt plötsligt, alldeles levande, framför mig. Efter ett flertal blinkningar var det bara att konstatera, han fanns, på riktigt. Och han fanns här.
För fem dagar sen satte jag min fot i Sveriges största stad. Medhavd en full resväska, ett trasigt hjärta och ångestfyllda tankar. Och en liten gnutta hopp. Jag hade intalat både mig själv och honom att jag inte förväntade mig något, men det var en lögn. Jag visste precis vad jag ville ha ut av resan, jag var däremot livrädd för att jag inte skulle få det. Jag hade fel. För tre dagar sen åkte jag hem från en av Sveriges finaste städer. Medhavd en full resväska, ett bultande hjärta och lyckosamma tankar. Och med väldigt mycket hopp(och förtvivlan).
För dagarna blev bättre än väntat. Jag fick inte bara chansen till att träffa världens finaste pojke, jag fick dessutom verkligen ha denna fina pojken. Alldeles för mig själv, i tre långa(alldeles för korta) dagar. Jag fick skratta med honom, hålla hans hand, möta hans blickar, se hans fåniga leende, ligga i hans famn, prata om allt och medverka i allt som hör ihop med hans värld, min värld (vår värld). För första gången någonsin fick jag vara mig själv fullt ut, och vara omtyckt för att jag var just det, mig själv. Även om det kanske inte finns något om ett år, så är jag ändå lycklig nu. För jag får hela tiden lov att känna, utan att tänka på omständigheterna. Åh.
15.03 och tåget står på perongen. Armar dröjer sig kvar runt min midja och det enda jag kan tänka på är att jag verkligen inte vill tillbaka till kaoset. Jag känner nog inte ens av värmen som fyller hela min kropp. Armarna släpper taget och jag låter handen falla ner på resväskan. Vänder mig om och tittar in i de vackraste av ögon. Ger honom en kyss som ska vara tillräckligt bra för att sammanfatta vad jag känt under de senaste dagarna. Sedan säger vi hejdå, och jag letar mig upp till min plats på tåget. Plötsligt hinner tankarna ikapp. "Nu är det slut. Det jag längtat efter, oroat mig för, hoppats på". Fingrarna skyndar sig, låter displayen fyllas av ord. Snälla, bara snälla, kom....och allting snurrar. För även om tåget går om mindre än sju minuter dyker något upp där utanför fönstret. Snubblande steg över passagerarna, ut mot dörrarna och rakt in i hans famn. Och där, just där, vet jag det. Han är inte bara någon, han är Han med stort Hjärta.*
* Någon speciell, någon som skulle kunna vara han med stort H.
Kommentarer
Trackback