Jag hatar att jag inte kan styra över ångesten. Att jag inte kan "rycka upp mig" och trampa ned den. För jag vill så himla gärna. Min vackra, underbara, bästa flicka ska uppträda idag. Och jag förmår inte att gå dit. För att blotta tanken på alla människor får mig att vilja krypa ned under täcket igen. Alla blickar, att trängas bland hundratals glada, ovetande, människor. Och borde jag inte kunna bortse från det? Borde jag inte, som den "bra" vännen jag är, kunna bita mig i läppen och skita i det, bara en kväll?