Vem vill leva så?
Sjukskriven i tre månader.
Jag vet inte riktigt hur man sysselsätter sig under hela den tiden. Egentligen är det väl meningen att jag ska pusta ut och släppa ned axlarna nu. Låta alla känslor kännas och bara, bara vara. Men jag visste faktiskt inte att det var så svårt att ha fritid konstant. Jag visste inte att timmarna är så fruktansvärt långa när man inte har något att fylla dem med. Vi sover, äter, åker buss någonstans, går, kommer hem igen. Och ändå är klockan inte mer än fem när allt det där är avklarat. Sen väntar hela kvällen. Tickar sig fram. När klockan väl slår elva och jag känner mig trött i kroppen så kan jag inte somna. För då sätter tankarna igång. Att mala. Om allting. Om ingenting.
Vad ska vi göra imorn? Kommer det någonsin bli bättre? Har jag slängt bort allt? Saknar de mig? Kommer kroppen gå sönder av all cola jag dricker? Hur länge måste jag äta tabletterna innan det känns bättre? Finns det någon som förstår allt? Är mina brister och fel det som speglar mig? Varför kan inte jag också tycka att det är kul att måla, pyssla och skapa? Är jag egentligen en grå och tråkig människa? Tyckte han någonsin ens om mig? Går hon också sönder av allt det här, eller bryr hon sig inte? Hur ska jag klara av att bo i lägenheten? Varför pratar de OM mig och inte MED mig? Kommer jag överhuvudtaget somna ikväll eller ska jag gå upp igen?
Det är ju bara en minimal del av alla tankar som spinner runt. Och nu räknade jag inte upp allt självhat, all ångest och all ensamhet. Det finns liksom inte plats nog att skriva ut allt. Det finns ingen ordning heller. Jag vet inte vad jag vill få ut av det här. Eller av något alls. Jag undrar nog mest hur människor klarar av det. Att ta sig ur deprissionen, att kontrollera ångesten, att hitta livslust. Och hur fan klarar man av att vara sjukskriven i tre månader?
Kommentarer
Linn säger:
Hoppas du mår bättre snart! Bara DU kan hjälpa dig själv ur detta och bara DU kan välja hur du vill att ditt liv ska se ut och kännas! Ta kontrollen!!
Trackback