Plocka upp mig, ta mig långt härifrån
Kanske om jag bara övertygar mig själv om att jag kommer klara det. Om jag är fast besluten och verkligen försöker stänga av, då kanske det funkar igen. Hjärtat, livet. Kanske om jag skriver upp allt som jag faktiskt har, som andra saknar. Då kanske ångesten slutar komma. Jag kanske kan bli glad igen då.
Och det tär sönder mig att jag aldrig kan få hålla kvar känslan. Att tankarna och ångesten tvingar sig på mig, trots att jag sliter själen ur mig för att vara positiv och glad. För det funkar inte så. DET FUNKAR INTE SÅ!!! Och det hjälper inte med att gråta. Eller att röka tills halsen blir grötig. Eller dricka så att skallen blir luddig. Eller sova med folk varje natt. Det R Ä C K E R inte.
Jag vill så himla gärna att det ska ta slut. Att det ska sluta värka i mig. Att livet bara kunde vända. För jag vill inte känna det. Jag vill verkligen inte vakna upp imorgon igen och höra det eka i huvudet: ingenting spelar någon roll. Du spelar ingen roll. Du är fel. Du passar inte in. Dö. Bara dö.
Kommentarer
Trackback