Har blivit sambo med Hurricane och hennes fina familj. Tills jag får mitt bo, tills jag slipper känna den där klumpen i magen när jag tänker på "hemma". Livet är ganska stillastående just nu. Vi äter, tar bussen någonstans, slösar lite pengar, röker och pratar om hur fel livet är. Det är inte sämre än vanligt, men det är inte bättre heller. Än. Om ett par veckor kanske tabletterna börjar verka. Livet kanske klarnar upp och jag känner en sådan där glädje igen, över livslusten.

 

Men tankarna är kvar. Även om ångesten inte får särskilt mycket utlopp så gnager tankarna konstant. För det är så orättvist, så fruktansvärt orättvist. Att hon tog alla år ifrån mig. Tog min uppväxt ifrån mig. Fick det att bli försent. Och jag har börjat inse att det inte alls är okej. Att jag inte alls ska behöva acceptera det. Något slags ljus (eller Hurricanes fina ord kanske) fick mig att förstå att jag är någon. Är värt något. (även om hon aldrig kommer älska mig så kan jag ändå bli älskad av andra, av mig själv.jag är någon)