Om ett år eller två kommer det här va över
Minuter passerar medans jag sitter inne på skoltoaletten. Om man sitter helt stilla så släcks lampan till slut. Som om det bara står ett handfat och en toalett där inne. Ångesten bankar innanför bröstkorgen och förr eller senare måste jag ju gå ut härifrån. Så jag gör det. Låser upp dörren och går ned i aulan. Där hela klassen i princip sitter och inväntar att filmen ska dra igång. Jag ställer mig bland dem som varit mitt umgänge de senaste två åren. Försöker att lyssna och hjälpa till, även om jag egentligen bara kämpar för att hålla tårarna inne. Sedan piper jag till, ytterst lite, till min fina flicka. Och jag säger att jag inte känner mig delaktig och att jag inte räknas till allt som är dem. Även om hon försöker invända så orkar jag inte, för det väller över. Fötter tar först snabba steg uppför gången men övergår snart i panik och springer. Upp, bort, ut. Tills kroppen hasar sig ned intill väggen och töms. Och människor går ut och in genom dörrarna. Kommer till skolan, lämnar skolan. Hon sätter sig ned strax efter mig och håller min hand och berättar att det inte kan fortsätta såhär. Jag kan inte fortsätta må såhär. Och även om hon har rätt så kan jag inte förmå att säga det. För de förstår inte, inte det minsta.
För nästan exakt ett år sen brast allt. Det var så mycket som gick käpprätt åt helvete. För en sekund funderade jag seriöst på att skita i skolan och bara ligga i min säng. Låta dagarna passera tills dess att kroppen var såpass uttömd på energi så att den la av självmant. Jag kände mig så fruktansvärt ensam. I skolan, bland vänner, hemma. Men långt in i huvudet så fanns det ju fortfarande en liten röst som uppmanade mig att fortsätta - hopp. Och såna som jag har blivit ganska så trasiga av just det, att hoppas. Så jag var livrädd när jag bad om hjälp, för det var den sista tänkbara lösningen jag hade. Funkade inte den så skulle det vara kört, boktstavligt talat. Turligt nog gick det fint, riktigt bra faktiskt. På bara några månader hade jag rest mig upp och klättrat en bra bit upp också.
Nu, nästan exakt ett år senare, så vet jag att jag kommer någonstans. För jag sitter ju inte längre inne på skoltoaletten och gråter lungorna ur mig. Men för tillfället står allting så fruktansvärt stilla. Det är varken mer eller mindre, jag är varken mer eller mindre. Och jag har träffat människor och jag har förlorat människor. På något sätt känns det som att jag står lite på noll. Väntar på en förändring igen. Och jag känner mig sådär ensam igen. På jobbet, bland vänner, hemma. För ingen förstår fortfarande. Och jag är bara tom och trasig och trött.
Men om ett år eller två måste ju det här va över?
Kommentarer
Trackback