Hade en förnuftig pratstund med Sofie förut, där vi pratade om hur mycket tid man egentligen lägger ner på teknologin. Efter en massa olika utgreningar kom vi in på det här med bloggar. Och jag insåg att ni nog intresserar er mindre om jag lägger upp att jag bakat idag, eller att jag åt Donken till lunch(dock kommer det fortsätta med såna bilder för att dem är fina). Istället tänkte jag att jag kan skriva lite mer om mina reflektioner och känslor. Inte någon jädrans emo-blogg som det ofta blivit innan, utan mer tankevärt. Det kanske ger en lite klarare bild av mig som person med, just nu jobbar jag på att försöka komma på vem fan jag är. Så ska försöka förbättra mig på den  fronten, garanterar dock inget!

 

Idag har rent ut sagt varit en skitdag. Vilket jag alltför ofta känner efter en riktigt grym dag(50-dagars ägde). Kanske inte hela dagen rakt igenom, hade det ganska trevligt med M3 på stan förut, men både innan och därefter har allt varit urtråkigt och frustrerande. Varför? För att jag, som jag nyss sa, försöker hitta mig själv just nu. Jag har påbörjat ett nytt kapitel i mitt liv som ska handla om min egna person och mina drömmar osv. Vilket är riktigt svårt när mina medmänniskor kräver att jag ska finnas överallt samtidigt. Jag märker så väl att jag glider iväg från mina fina vänner. Och det handlar inte om att jag skiter i dem, utan mer om att jag vill känna att jag kan vara tillfreds med livet även utan dem. Det kanske uppfattas fel ur andras perspektiv, men för mig är det livsviktigt, då jag är otroligt beroende av andra. För att inte tala om hur mycket plats min kära familj både får och tar. Det har blivit mycket möten på sistone, och jag är borta på dem minst fyra dagar i veckan. Vilket resulterar i att den tid jag faktiskt är hemma, läggs på skolarbeten och sömn. Jag uppfattas som sur och uppnosig, men i själva verket känner jag mig bara utmattad och orkar helt enkelt inte sitta i soffan till sena timmen. När jag väl gör det påverkas nästa energitjuv, skolan. Vi har inte haft sådär jättemycket överhuvudtaget under trean. Och nu helt plötsligt ska vi göra tusen inlämningar och prov samtidigt. Jag vill verkligen prestera fullt ut nu det sista, men jag finner ingen ork till det. Det i sin tur sätter en otroligt press på mig då jag inte vill äventyra mina betyg, för jag vet att jag kan få bättre egentligen. 

 

Alla dessa tre delarna, och även en liten del som består av nödvändiga måsten som att tänka på framtiden, försvårar arbetet med att hitta mig själv. Jag måste balansera upp fokuset på tusen håll. Och många verkar tro att jag är hur stark, klok och tålmodig som helst. Men ärligt talat får jag mentala sammanbrott när jag väl sätter mig ned, för att jag helt enkelt inte räcker till. När jag säger att jag är utmattad är det inte bara fysiskt, utan även mentalt. Det verkar vara omöjligt att ta sig framåt samtidigt som man ska leva i nuet. 

Jag begär inte att andra ska förstå, eftersom jag vet att jag utelämnar stora delar av mitt liv för dem. Men det känns inte som det är för mycket begärt att be er ha lite överseende ibland. Jag försöker vara allt på samma gång. Det är svårt att räcka till för alla andra, samtidigt som man ska komma ihåg vem man är. Särskilt när man inte har en aning om vem den där "jag" är.