Vad finns det då att bry sig om?
Jag har precis fått mitt lönebesked och nästan svimmat över hur mycket som kommer rulla in på mitt konto imorgon. Självklart fladdrar tusentals bilder av kläder, resor, mat, människor osv. förbi. Men jag vet ju att jag borde lägga alla sådana tankar åt sidan och fokusera på det som är viktigt. Den där förändringen som faktiskt är möjlig om jag bara prioriterar rätt. Men problemet är, för det finns ju alltid ett problem i allting, att jag ändå har krav. Jag sitter och säger dagarna i ända att jag tar vad som helst, bara jag kommer härifrån. Men ändå hittar jag felen. För långt bort, för begränsat, för litet, för dyrt.
Kanske kan jag rådfråga min kloka Eva imorgon när vi ska äta lunch, efter en månad utan ett endaste möte. Jag har även fått veta att jag får vara kvar på Gekås i höst, det gör mig glad. För då kommer höga löner fortsätta rulla in på kontot kontinuerligt i åtminstone några månader till. Tillräckligt länge för att klara mig, ta mig ur det här. Så visst finns det något gott i allt svart.
Men lägenheten ligger tyst och död. Beläggningar har samlats på porslinet som legat i nästan en vecka. Fläckar har bildats på skåp efter att vatten och smuts runnit ned. Och intill listerna ligger såväl damm som döda insekter. Jag undrar hur de hade resonerat om jag hade varit tio år yngre. Hade de agerat då? Rusat in med sina papper och beslut för att sedan lyfta bort mig härifrån? Gett mig en trygg famn att andas ut i, någon som kan berätta att det inte är mitt fel. Att jag förtjänar mer, och att det liv jag levt inte varit skapt för mig. Utan att jag är skapt för något mer, något större? Egentligen spelar det ingen roll. För jag är ju inte åtta år längre, utan 18 år. Enligt både min omgivning och lagboken är jag myndig, vuxen. Så det är väl inte svårare än att resa sig och gå ut härifrån?
Jag undrar vem som avgör när man är vuxen nog att sluta bry sig. För egentligen spelar ju den där 1:an ingen roll, jag känner fortfarande samma sak som när jag var åtta år. Lika liten, maktlös, uppgiven, ensam. Enda skillnaden är att de runt omkring mig slutat visa förståelse, nu förväntas jag kunna sluta bry mig, bara jag sätter mig på fan så ska det gå. Men var har den logiken sin grund då? För vad jag vet så har vi ingen knapp att trycka på, det finns ingen punkt som står för "stopp" inom mig, som får mig att sluta känna allt det där. Och jag är inte gjord för dessa dagar, precis som hon inte är det. Men jag har ju inte valt det här, varken då eller nu. Så varför tittar alla på mig som om jag bara kan gå om jag vill? För det är ju inte så lätt, det har aldrig varit så lätt.
Kommentarer
Trackback