Sommaren har lidit mot sitt slut och hösten knackar lite lätt på dörren. Vilket är helt okej för mig. Jag har längtat efter stickade koftor, bruna löv, varma koppar te och mysiga kvällspromenader. Att få krypa upp i soffan med en filt och en bra bok, glömma världen för ett tag. Det finns ingen finare årstid än hösten.

 

Men samtidigt har jag svårt att släppa sommaren och allt som var för tre veckor sen. För det var ju bara tre veckor sen. Som allt var sådär löjligt fint. Även om hösten erbjuder allt jag begär i vardagen, så erbjöd sommaren allt jag önskar i vardagen. Glädje, kärlek, mening, någon att dela allt med. Kanske kan hösten ha lite överseende i år. Låta bli att sluka mig i sin välkända höst-depression. Men jag är tveksam till det.

 

Livet står och väger. Mellan hur livet kan vara och hur det är. Lika väl som att jag tar mig framåt och sakta knyter upp banden till det ömmande, så knyter jag fast mig allt hårdare i de som bultar. Och även om det blir lättare att andas, så kväver jag dem som ger mig luft.