Mycket väsen för ingenting
19.53: dricker cola, biter fanatiskt på naglarna och undrar vad jag ska göra om de säger ja. Är jag redo för det här? Kommer jag klara av att gå ut genom dörren med vetskapen om att jag inte måste gå tillbaka? Kommer det vara lika lätt då som nu att stänga av, eller kommer min sköld ge vika och låta hennes uppgivenhet träffa mig igen. Kväva mig igen. Jag vill så gärna ta mig ur det här, men jag vet ju att det inte är så enkelt. Man måste träffa botten för att nå toppen.
Imorgon ska jag på en lägenhetsvisning i Tvååker. Tankarna surrar runt i huvudet och jag tror att jag kommer få ett sammanbrott snart. Jag vill så himla gärna att den ska vara fin. Att jag ska känna att det kan bli bra där. Främst att de säger att den är ledig, till för mig. För jag vill bo i något eget. Som jag kan kalla hemma. Och jag vill börja om, börja leva. Men flytta? Lämna henne? Jag vet inte. Just nu går jag runt som i trans och väntar på bomben. Precis som för ett år sen, när jag drog igång allt. Denna gången väntar jag på att ta slut på det. Hur kan tiden ha gått så fort när dagarna känns så jävla evighetslånga? Fast de kanske inte ens vill ha mig, anser att jag passar. Jag vet inte om den möjligheten gör mig lättad eller om den ger mig andnöd. Om ett dygn kan mitt liv förändras. Den där efterlängtade förändringen. Redan?
20.10 : lyssnar på Broder Daniel och överväger att berätta för henne. När de kommer hem, för jag vet att hon inte är vaken ikväll. Att hon är i dimman och är mer mottaglig. Men tänk om de säger nej då? Då har tredje världskriget brakat ut i onödan. Då har den här ohållbara livsstilen omvandlats till outhärdlig utan någon som helst räddning. Nej, jag berättar inte. Inte än.
Kommentarer
Trackback