Jag är 19 år och varenda jävla dag har jag ett huvud som går på högvarv och det finns ingen logik eller ordning på tankarna. Människor som inte känner mig dömer mig, och berättar för mig att livet inte är särskilt jobbigt, om man ser på det positivt. Men har ni någonsin legat med ångest klockan två på natten och varit så förbannat tomma att ni tror att ni ska dö? NEJ! Ni känner mig inte alls. För det räcker inte med att läsa min blogg eller höra det jag säger på festerna eller se mig på stan för att veta vilket jävla kaos jag lever i. Ni känner mig inte genom det, ni har knappt nuddat vid ytan.

 

Jag flyttar till Tvååker om knappt två månader och jag har ett jobb och mina föräldrar slår mig inte. Så ja, jag antar att man från de slutsatserna kan säga att jag inte har så himla mycket att gråta över. Men en lägenhet kommer inte kväva ångesten som kommer när huvudet landar på kudden. Och pengarna jag tjänar kan inte köpa mig varken ork eller kraft. Och avsaknaden från den fysiska smärtan får inte mitt psykiska mående att må bättre. Det faktum att mina vänner (som jag förövrigt inte har några av längre) inte orkar läsa sig igenom mina "emo-texer" längre talar ganska mycket för hur mycket folk faktiskt bryr sig på RIKTIGT. ÅH!

 

Alla här är så förbannat gråa och trångsynta. Och det är inte jag som umgås med fel människor eller är sjuk i huvudet, det är ju alla andra. Hur kan man på fullaste allvar tro att man har rätt att yttra sig om någons sett att leva, bara för att man råkar veta vem personen är?!