Nästan. 30 mil upp i landet får jag tid till ingenting. Eller allting kanske. Den lilla staden med kullerstenar och trasiga själar blev för kvav och jag orkade inte. Familjekris hette det, det stämde nog. Eller förståndskris kanske? Jag är i alla fall i min fristad nu. Vi gör inte mycket alls och det är för det mesta ganska skönt(enligt mig). Även om tankarna hela tiden skaver av vetskapen att jag måste dit igen, om mindre än en vecka. Kanske hinner krafterna samlas lite, så jag orkar någon månad till. Men sen måste det faktiskt hända något, varför händer det aldrig något?

 

Innan det där kvava och krävande ska jag vara här över helgen med. Inga planer, förutom en träff med en gammal vän, men jag är ganska nöjd med det. På måndag åker jag till Han med stort Hjärta och jag svimmar nästan bara av tanken. Men det blir nog bra, det har vi ju sagt så många gånger nu. 

På onsdag rullar tåget från Stora Staden ner mot kusten igen och jag ska flytta in i Åkesson's hus några dagar. Sen fira min fina flicka som blir 19 år. Fika med Hurricane och jobba det sista. 

 

Hmm...sen måste jag bort. För på den sidan av jorden vill jag inte ha tid till ingenting, där kvävs jag av ingenting.