Så, för 9 dagar sen såg jag Håkan live, för andra gången i mitt liv. Och jag vågar nog påstå att det var tusen gånger bättre än Ullevi 2016. Inte för att Ullevi var dåligt, verkligen inte, men den gången hade vi sittplats och han var ungefär 300m bort. Vilket resulterade i att man fick kolla på skärmarna för att se någonting överhuvudtaget. Denna gången stod jag tio meter från scenen - och såg allt! Det var magiskt. Tänk att denna man har räddat mig så många gånger. När ångest och ensamhet har varit som mest påtaglig har hans musik varit det enda som nått in. Han har gett mig kraft att fortsätta, en dag till. När mina tonårsår var outhärdliga och jag tvivlade på att det ens skulle finnas ett liv efter dem, så satte han ord på alla tankar och känslor inom mig. Ingav hopp om att det finns någon för alla, att kärleken letar sig fram även till den mest trasiga själ, så länge man fortsätter andas. 

 

Jag har honom att tacka för så otroligt mycket. Det är för mig helt oförståeligt att en människa man aldrig egentligen träffat, kan komma att vara en av de mest avgörande personerna i ens liv. Hade jag inte haft Håkans texter, musik och visdomsord att luta mig mot så vet jag inte hur jag hade tagit mig igenom de svåraste perioderna i livet. Att känna en samhörighet och trygghet, mitt i allt kaos, det är livsavgörande. 

 

Nu har han sagt att han ska lägga musiken åt sidan ett tag, ägna sig mer åt familjen. Det gör honom extra fin. Samtidigt som jag kommer sakna honom. Är så glad över den här upplevelsen, att ha sett dig i min vardag Håkan, i egen fysisk person. Så högt upp i det blå.

 

18 grader och sol, det är en onsdag i min smak det! Sitter för tillfället och söker jobb på Kasernhöjden. Har snart matat av mina två timmar här och ska bege mig ut i värmen. Visst blir man mer motiverad när man vaknar tidigt och det är ljust ute? Jag styrs något så fruktansvärt av vädret. Humöret sätts de två första sekundrarna ögonen öppnas på morgonen. Tror jag behövde sol idag, för att klara av det där avslutet som väntade. 

 

Har under ett halvårs tid gått hos en samtalsperson på Haga. Något som varit väldigt viktigt och avgörande för mig. När jobb och förhållande tog slut i september förra året försvann fotfästet under mig och jag sjönk ner i en välbekant depression. Många dumma och orationella beslut togs och för första gången la jag all skuld på mig själv. Det var helt berättigat att jag mådde som jag mådde, för jag hade sårat mig själv och min omgivning. Självkänslan blev så tydlig samtidigt som den inte alls fanns. Alla invanda beteende och all gammal skuld samlades i en stor hög av självförakt. Det var tufft att ta tag i det. Som tur var fick jag som sagt en samtalskontakt, vid namn Kent, som hjälpte mig att sakta börja gräva i allting. Alla ingrodda vanor som satt som cement i benmärgen, alla tankespöken som pickat på mig i tid och otid, vi grep tag i dem en efter en. Började med vardagliga rutiner och vävde samman det med den där icke-existerande självkänslan. Det har tagit sin tid och jag är fortfarande riktigt skör i både själ och sinne, men jag har börjat urskilja vad som är ett sunt tankesätt och inte. Nånstans har jag förstått att livet kan vara fungerande och lättsamt, och att det är helt i sin ordning. Medan de där impulsiva tankarna, som tycker att tryggheten är skrämmande och som gärna vill ta sönder något, är mer ologiska. Jag har kommit en bit på vägen i alla fall. Tyvärr slutar Kent nu, likaså våra samtal. Men jag är nog så tacksam för att han gett mig stöttning under den här perioden. Han har gett mig en trygg och fast startpunkt, vilket är en grundförutsättning för att den här förändringen överhuvudtaget ska vara möjlig. Nu får jag traska vidare på egen hand och stötta mig på mina fantastiska medmänniskor istället.

 

Avslutar det här inlägget med att säga att när en sak slutar tar en annan början vid, jag fick förra veckan sommarjobb på Toys'R'Us och livet tar återigen en nystart. Jag är glad att jag är jag, det finns så många fantastiska människor jag aldrig hade mött om jag inte varit lite kantstött och felmonterad. Det finns en mening i det också!

 

 

Vi traskar in i juni och helt plötsligt har halva året gått. Förstår inte riktigt hur tiden har kunnat gå så fort när vardagen varit så stillastående. Veckorna flyger liksom förbi även fast dagarna knappt är halvfyllda. Nej, jag begriper det inte. Har hur som helst kickat igång med jobbcoachning nu, via arbetsförmedlingen. Två dagar i veckan ska jag sitta och söka jobb på Kasernhöjden. Det känns skönt att ha tider att passa och att va tvungen att lämna lägenheten. Jag behöver det. Själva jobbsökandet går bra men det är trögt med svar, sämsta tiden att försöka hitta jobb då alla redan fixat sommarjobbare. Men jag försöker att inte tänka så mycket på det. Huvudsaken är att jag anstränger mig, resten är upp till dem. 

 

Har börjat som ledsagare nu i alla fall. Träffar en funktionsnedsatt kvinna några timmar i månaden. Vi umgås och går iväg på diverse aktiviteter, vilket känns väldigt givande och roligt faktiskt. Även om det inte genererar särskilt mycket pengar så känner jag ändå att det jag gör är viktigt. Det blir mer och mer tydligt för mig att det är sånt här jag vill jobba med. I direktkontakt med människor, i vardagen, mitt i allt det svåra och jobbiga. Där det gör skillnad och där det betyder någonting. Såväl för mig som för henne. Det känns skönt att vara såpass säker på det, för då kanske jag kan överväga att hoppa på studierna tidigare än jag planerat. Om jag kommer in så att säga. Vi får se vad ansökninsbeskedet säger i juli.

 

Även om det är några timmar i veckan som nu är uppstyrda och fasta, så känner jag ändå av rastlösheten mer påtagligt. Det händer för lite för att jag ska vara tillfreds med vardagen. Grundbehoven är tillgodosedda och jag trivs med boende, partner och vänner. Men jag behöver ha något att lägga energin på. Det blir så lätt att man pillar i det som redan fungerar när tiden blir överflödig. Letar efter små fel bara för att kunna få laga det, som ett utlopp för kreativiteten. Jag vet inte riktigt vad jag ska ägna mig åt annars. Förstår inte vad människor gör som inte jobbar 110%, hur lyckas de sysselsätta sig varje dag? Hade jag haft pengar hade förutsättningarna såklart varit bättre, men i grund och botten måste man ju fortfarande ha ett intresse att investera i. Jag har inte hittat det än. Det är nog därför som jag blir så sorgsen när halva året redan passerat, jag kan inte se att jag lagt tiden på något som är nämnvärt. Inte för min egna utvecklings skull i alla fall. Det är svårt att leva ut när man har all tid i världen men inga idéer eller drömmar att fokusera på.

 

Den här veckan flög iväg. Känns som jag nyss satt här och skrev. Antagligen för att jag haft något för mig nästan varje dag. I söndags hade jag en liten återträff med två gamla barndomsvänner från Skattkärr. Vi åt middag på Pinchos och gav varandra en update på vad som hänt de senaste tio åren. Väldigt mysigt. På tisdagen var jag på en anställningsintervju på Ica Maxi, som faktiskt kändes riktigt bra. Har inte fått något svar än, men tänker att oavsett om jag får jobbet eller inte så är jag i alla fall nöjd med själva intervjun. Det har känts nervöst och ångestfyllt på tidigare intervjuer, så denna gången såg jag stora framsteg hos mig själv. 

 

På onsdagen bjöd jag Veronika, Ronja och Åsa på trerätters middag. Det är första gången jag står för kalaset så jag var allt lite spänd. Tycker det är läskigt att bjuda andra människor på egenlagad mat, särskilt när man testar på nya recept. Gjorde potatismuffins till förrätt, som huvudsakligen bestod av mandelpotatis och västerbottenost, vilket var en first impression för mig. Som tur var blev den och övriga rätter lyckade, så de var nöjda och belåtna när de åkte hem. Likaså jag som var helt slut efteråt. 

 

Igår spenderade jag kvällen på Karlstad Trafikskola med Olof, då jag bestämt mig för att ta tag i det där jädra körkortet. Känns lite tarvligt att behöva gå om handledarkurs och skicka in alla papper igen, men jag får skylla mig själv när jag tagit sådan tid på mig. Var över fyra år sedan jag körde bil senast, så det var nog nyttigt att fräscha upp minnet lite. Kursen var faktiskt väldigt underhållande, inte alls som jag minns den förra jag gick på med Morgan. Här bjöds man in i diskussioner och fick höra många olika åsikter, från både handledare och elever. Kan verkligen rekommendera att ta handledarkursen där, de tre timmarna bara flög iväg. 

 

Vad gäller planer för helgen blir det förhoppningsvis Gekås lördag eller söndag. Veronika och jag behöver fylla på presentförråden lite. Dock har både min man och hennes man trasiga bilar så vi får se om vi hinner rusta upp någon utav dem idag eller imorn, annars blir det svårt att ta sig iväg. Håller tummarna. I övrigt ska vi nog bara städa upp efter oss här i huset eftersom svärmor och sambo kommer hem på söndag. Det är inget större jobb, tog det mesta i onsdags före middagen, men lite får vi väl plocka undan.

 

Nu ska jag traska iväg med vovven till närmsta busshållsplats och ta bussen in till min kära syster. Får se om jag hinner med den eller om jag får traska vidare i en timme tills nästa dyker upp. Ha en fin helg!

 

Då var det fredag igen. Jag och min man har fått äran att passa svärmors hus och hund nu i två veckor. Då hon semestrar i grekland med sin kärlek. Det har gått drygt en vecka och jag ska medge att jag varit rätt anti lantlivet. Inte för att jag är obekväm i natur och lugn så, utan mer för att jag inte kan ta mig någonstans på egen hand. Jag har ju fortfarande inte tagit tag i det där med körkort, så jag förlitar mig helt på bussar och promenader. Vilket blir lite krångligt när busshållsplatsen ligger 40 min från huset, och går endast en gång i timmen. Jag hinner knappt åka innan jag måste tillbaka till hus och vovve igen. Min man jobbar dessutom från 8-17 så det blir rätt långa dagar. 

 

Sen så förstår jag att om jag själv bosatt mig här så hade jag förmodligen haft både bil och körkort, och då är ju konceptet ett annat. Det blir såklart ett helt annat privatliv här ute, med en egen tomt och relativt få grannar runt omkring sig så kan man strosa runt ostörd bäst man vill. Vilket jag uppskattar då jag varken har balkong eller egen uteplats hemma. Så det finns helt klart fördelar med lantlivet också. 

 

Vad gäller vår lilla vovvenos verkar det inte vara några större bekymmer med att husse och matte är borta. Första dagen höll hon ytterdörren under uppsikt, men sen har hon tytt sig helhjärtat till mig. Sitter i mitt knä, sover bredvid mig i sängen och följer alla mina steg. Nåväl, lite mamma-längtan kanske hon har trots allt. Dessvärre är det mer än en vecka kvar tills de kommer hem så hon får klara sig med mig(och Sebastian) ett tag till. Och under tiden ska jag försöka ändra inställning och njuta av tystnaden som finns här ute istället. Om inte annat får jag förhoppningsvis lite mer sällskap nästa vecka, en middagsbjudning får man ju passa på att ha medan man är husägare!

 

 

Här ekade det tomt, jag som skulle ta tag i skrivandet. Som med allt annat kommer motivationen såhär på kvällskvisten, men mer sällan än ofta tyvärr. Har tagit tillvara på kreativiteten ikväll och sökt lite jobb. Verkligen dags att ta tag i det nu, ett halvår trampandes hemma är lite för länge. Hjärnan börjar bli mossig och seg. Det svåra är inte att hitta jobb att söka, utan att hitta jobb jag vill söka. Är inte i någon position att vara petig, men jag drar mig ändå för att söka jobb som kräver ett större socialt engagemang. Har ju jobbat med kundbemötande i över tre år nu och jag känner att jag är förbannat trött på det. Åtminstone i betydelse att behöva blippa deras varor eller höra klagomål på något så trist som korta bäst-före-datum. Vill slippa sena kvällar och uppbundna helger. Mest vill jag nog slippa det monotona, har så svårt för det där ekorrhjulet man springer runt i. Stressar ihjäl sig bara för att komma ikapp sin egna röv, usch.

 

Men vad vill jag jobba med då? Jag har ärligt talat ingen aning. Vill jobba i samspel med arbetskamrater men slippa närkontakt med kunder, vilket är i princip det enda jag har erfarenhet av. Och utan körkort blir det än mer begränsat vad jag kan söka. Stirrar mig blind på jobbannonser och rekryteringssidor. Samtidigt som min ekonomi skriker att jag borde söka allt som innebär pengar och en regelbunden inkomst. En miserabel utgångspunkt. 

 

Ja det är svårt det där, när kommer man på vad man vill bli när man blir stor?

 

 

Förstår inte riktigt att det gått ett år sen jag senast uppdaterade. 2016 var ett händelserikt år och jag trodde att jag hade förevigat det här, men jag var nog allt för upptagen med att leva det. Nu är januari redan förbi och livet är precis i startlinjen igen. Ända sen studenten har det känts lite som att jag börjar om varje år. Får jobb- flyttar- hittar kärlek- blir arbetslös- singel. På något plan är det nog medvetet, men jag blir ändå förvånad. 

 

Nu bor jag i en liten etta här i Karlstad, återigen själv. Söker jobb som är så långt ifrån butik och kunder man kan komma. Och har precis gått in i ett förhållande, med samma som man jag lämnade för snart ett halvår sen. Mycket har ändrats, många ansikten har försvunnit. Har snubblat, gjort misstag, backat, och lärt om. Man behöver göra det ibland också. Ta ett steg tillbaka och byta perspektiv. Det blir så lätt att man fastnar och låter allting rulla på, även om det rullar åt fel håll.

 

Jag har sagt det så många gånger förut, nästan så jag tröttnar på uttrycket, men nu ska jag försöka hitta mig själv. Sätta det där jag:et i fokus, utveckla min egna person och låta alla andra ta hand om sig själva. Jag har kommit en bit på vägen, sållat ut vad jag inte vill och vad som inte funkar. Nu får jag helt enkelt testa nya metoder och vägar. Kommer säkert snubbla och göra misstag ändå, men förhoppningsvis tar jag mig framåt under tiden. Och jag tror att jag vill ge det här en chans igen. Har saknat att skriva och bevara, ha något att blicka tillbaka på när minnet sviktar.

 

 

Ännu ett år har passerat och jag försöker resumera i huvudet vad som hänt. 2015 gick fruktansvärt fort. Egentligen är det väl först nu som jag känner att jag lever på riktigt. Efter alla år med ångest och uppförsbackar har jag haft en förvånandsvärt lugn höst. Det har varit lätt att andas mellan vardagsbestyren. Nåväl, det kan alltid bli bättre.

 

För att lämna 2015 till det förgånga och välkomna 2016 får det bli en liten tillbakablick:

 

Januari inleddes med ett uppbrott från min skäggiga man. Det var välbehövligt, vi hade sugit ut energin från varandra och nånstans tror jag vi visste redan från början att det skulle sluta just så. 

Bara någon vecka in på nya året ringde personalchefen från Ica Wallinders i Karlstad och erbjöd mig jobb. Ett äventyr började, med några veckors boende hos systern. Det flöt på så bra att jag fick förlängt vikariat, och de fyra första månaderna bestod av pendlande mellan Varberg och Karlstad. 

 

I februari nån gång träffade den där skäggiga mannen en ny, och jag tror inte att jag riktigt förstått hur ont det skulle göra. Det blev många promenader med gråten i halsen, och varje hemfärd kändes mer och mer ångestladdad. Det var inte min stad, hade aldrig varit men nu kändes det för påtagligt. 

 

Runt april träffade jag själv någon ny, i min fristad. Någon som vågade synas, höras. Visade mig hur kärlek kan kännas på riktigt. När magen bubblar av fjärilar, när man ler nästintill hela sin vakna tid. Och jag höll hårt i honom. 

 

I maj gick mitt vikariat ut och jag skulle ha åkt tillbaka till Tvååker igen. Efter månader med uppgivet sökande av lägenhet var jag motvilligt inställd på att det slutade där. Att livet skulle återgå till det gråa igen. Men på en fest nånstans, mellan vinglas och dans, så öppnade sig en dörr. Ett andrahandskontrakt. 

 

Sommaren gick fort. Mannen i mitt liv kom och hälsade på så ofta han kunde, jag njöt av den sista tiden med mina vänner, och när slutet av juli rullade fram så var det dags för flyttlasset att gå. Allt packades in i ett släp och Tvååker bleknade i backspegeln. 

 

Lika snabbt som jag flyttat hit började jobbet igen. Ett fast vikariat på nästan ett år. Och på lediga dagar blev det familjemiddagar, dagsresor, spelkvällar med vänner och en och annan vinkväll med jobbarkompisar. Julen firade jag med min älskade syster och hennes familj. 

 

Strax före nyår fick jag ett samtal från min personalchef som meddelade att mitt vikariat tyvärr måste brytas, då den jag vickat för kom hem tidigare. Ett litet bakslag, precis vid årsskiftet, men jag firade för fullt ändå. Iklädd 50-tals outfit och med mannen i mitt liv så kysste jag in 2016. 

 

Jag är glad för mitt 2015. Såhär i efterhand kan jag känna att jag inte uppskattade det tillräckligt, men det är svårt. Början av året var kämpigt och jag tror inte att jag kan döma mig själv för det. Nu är det ett nytt år, och med tanke på tidigare års förutsättningar känner jag mig rätt positivt inställd till det. Trots arbetslösheten.

 

Önskar er alla ett fint år.

 

Så kommer september med dunder och brak. Eller med kyligare vindar och mörkare kvällar rättare sagt. Inte mig emot. Jag rotade fram min första hösttröja idag. Ni vet, en sån där riktigt varm, tjock, stickad tröja. För att välkomna hösten. Kommer med största sannolikhet svettas ihjäl, men det är ju senare timmars problem. Förutom stickade tröjor förde början av september även med sig ett anställningsavtal som gäller till juni-16. Har alltså garanterat jobb i nästan ett år framöver. En stor lättnad då jag levt ut mina sista sparpengar på hyra och flytt. Så nu kan jag förhoppningsvis börja bygga på sparkapitalet igen, för att istället kunna spendera de pengarna på resor och annat skoj.

 

Kommer jobba på Ica precis som jag gjorde i våras. Har försvunnit och tillkommit lite nya ansikten under sommaren, men i det stora hela är allting sig likt och jag trivs. Man kommer in i det snabbt igen, arbetslivet, och jag tror att det är precis vad jag behöver nu. Lite sysselsättning under dagarna. 

 

Dagen i ära ska jag springa några ärenden på stan och umgås med min pojkvän. Lediga dagar är rätt så uppskattade de med.

Inspiration till att börja skriva igen. Om allt möjligt. Vill skriva om livet i Karlstad, om min fantastiska pojkvän, om ångest och allt annat dimmigt, om hur awesome det är att min syster bor 2 km bort, om alla platser jag vill besöka, om min kärlek till kläder och andra ytliga onödigheter. Vill skriva om allt. Just nu snurrar allt i huvudet samtidigt, och får ingen riktig ordning på det. Men ska försöka sortera ut mina tankar lite, så kanske jag kan kicka igång den här sidan igen.

 

Påskhelgen har susat förbi och nu är det visst tisdag. Har packat ihop min garderob och ska snart bege mig uppåt i landet igen. Känns inte som jag gör annat än åker tåg, haha. Förhoppningsvis är det sista gången nu. Det börjar bli dags att bestämma sig för huruvida jag ska leva mitt liv, allra främst var. Efter att ha varit en vecka här nere på kusten så känns det lite vemodigt att flytta. Men samtidigt så vet jag ju att jag kommer klättra på väggarna efter några veckor här hemma igen. Och nu har jag ju faktiskt ett potentiellt jobb och liv där uppe i Karlstad, så jag vet nog egentligen vart de kommer bära av.

 

Men denna veckan har hur som varit väldigt innehållsrik. Har bl.a. träffat Felicia och spelat supernintendo, haft besök av min syster o.co., (samt varit på Gekås med dem,) festat med Michan och Felicia, slängt min tv med Thobias, pratat in på tidiga morgonen med Mattias och sett Fifty Shades Of Grey med Elinda. Och har dessutom hunnit bli både sjuk och frisk under denna tiden. 

 

Så, kanske är det just såhär det ska vara. Att jag åker hit en vecka, känner att det är livfyllt, och sen åka tillbaka till jobb och verklighet. 

Nu ser mina blåa återigen kullerstenar och hav. Jag ägnar dagen åt att städa och lyssna på Håkans Live-cd från Ullevi. Håkan Boma Ye. Den där konserten som jag aldrig gick på. Som drog mer folk än Bruce Springsteen. Den som blev den största konserten i Norden, någonsin. Den som jag har en biljett till på kylskåpet. Den hänger där som en ständig påminnelse. För att jag ska komma ihåg att jag kunde varit där.

 

Konserten var bara några veckor efter att jag sett bion. Och eftersom jag bröt ihop i biosalongen, kände hur hjärtat delade sig i obeskrivligt många bitar, så vågade jag inte gå på konserten. Jag var rädd för att det skulle få mig att falla tillbaka. Tappa fotfästet och förlora orken igen. Så jag jobbade och kollade knappt på mobilen den dagen. Sen blev det mer eller mindre oundvikligt eftersom det stod överallt. Att det var den konserten. Den största konserten i Norden genom tiderna. Så stor att man gjorde en live CD. Så stor så att man släppte en bok. Så stor....att alla som var där skulle kunna skryta om det i flera årtionden efteråt. Och jag kunde varit där.

 

Håkan sjunger ge ingen tid till ånger, det blir bra vad som än kommer. Och jag lever efter det, i allra högsta grad. Varför älta sådant som man kunde gjort, som man inte borde gjort. Det är lönlöst, för det är oåterkalleligt. Allt du gör, och inte gör, leder dig till den du är. Idag, imorn, senare. Så jag försöker att inte ångra något. Men, just den där kvällen. Som blev så storslagen, som verkligen bevisade en gång för alla att Håkan Hellström inte bara är en melankolisk svensk som sjunger falskt, den får det att gnaga i huvudet och hjärtat. För det är inte bara så att jag kunde varit där, utan jag borde varit där. 

 

Klubbland strömmar ur högtalarna och jag sjunger med i folkjublet. Och just nu känns allting väldigt enkelt och fint. Men också skört. För jag står där igen, vid det där vägskälet, där jag borde. Med risk för att få hjärtat krossat i tusen bitar, så är det förmodligen värt det, det kommer förmodligen bli stortslaget. Jag borde bara våga.

 

Tänk er att ni drar er upp klockan kvart över sex på morgonen. Alldeles för slitna efter gårdagens stängning. Sen tvingar ni i er lite frukost, och fixar er medans ögonen börjar vakna till liv. När klockan är halv åtta småstressar ni er iväg till jobbet för att avklara en sju timmars lång arbetsdag. 

 

MEN. Det råkar ju bara vara så att just idag har du bytt tid med en kollega, och du börjar egentligen inte förrens klockan 15.00. Samma klockslag du var så inställsam på att sluta vid. Så du kan inte göra mycket mer än att släpa dina trötta ben hemåt igen.

 

Så ser min fredag ut. Allt som planerats för eftermiddagen blåstes bort och istället fick jag en lång förmiddag. Nog kunde jag ha gjort en massa nytta fram tills nu, med tanke på att jag varit hemma sen halv nio. Men istället har jag varit trött och bitter på att dagen blev helt fel. Vilket oerhört slöseri med tid va? Och tankeverksamhet med för den delen. Ska försöka boka in lite fikadejter och dylikt för nästa vecka den kommande timmen, så inte all tid blir för bortkastad. 

 

 

 

Då har vi gått in i mars månad och en fjärdedel av året är snart förbi. Jag är kvar i Karlstad, boende hos Veronika o.co. och jobbar dagarna i ända. Träffar en del vänner jag inte umgåtts med sen barnsben. Konstigt nog känns det inte som det sätter några hinder för att ta upp vänskapen igen. Har väl kommit upp i den åldern nu när man inser att livet är nu, och innan och sen inte är så relevant. 

 

Annars njuter jag mest av vårsolen som börjar kika fram. Solar min bleka kropp och toksöker lägenheter. Dagarna liksom rullar på och det känns rätt behagligt. Sen får jag försöka bli bättre på att slappna av, det blir inte mycket tid till det när jobb och barn och hundar och...allt surrar omkring en. Men det är ett rätt harmlöst bekymmer.

 

Ikväll vankas det tjejkväll med min kära syster och hennes guldklimpar. Ska bli skönt att socialisera sig och njuta av en ledig fredag.

Over and out.

Ungefär en vecka har passerat här uppe i Karlstad. Har hunnit introduktionsjobba tre dagar, innan det var dags för mitt första riktiga pass igår. E L V A  timmar. Det var slitsamt, men samtidigt väldigt uppfriskande. Nu händer det liksom något igen. Jag får lära mig nya saker, prestera, bidra. Det är kittlande nervositet och hjärtskärande ångest. En kaotisk blandning. 

 

Idag åker Veronika o.co. till kusten. För att säga farväl till någon som aldrig mer kommer vakna. Och jag blir själv här uppe i storstaden. Själv i det där livet som jag vill ha. Som varje morgon, när jag öppnar ögonen, bara är här. Rakt framför mig. Det är liksom overkligt men skrattretande verkligt på samma gång. Och jag är rädd här, vilket kan tyckas vara något negativt. Men jag vet ju att det är precis raka motsatsen, för om jag är rädd, då har jag något att förlora. Vilket i sin tur betyder att jag faktiskt satsar, satsar på livet och på att försöka. Något jag slutade med för länge sen i Varberg. Där gör jag precis vad som helst, hur som helst, utan en tanke. För jag bryr mig inte där. 

 

Så de kommande dagarna ska jag; jobba halvdagar, läsa meningsfulla böcker, kolla på filmer som jag borde sett, andas in staden i långa promenader, och försöka komma fram till om det är nu jag ska göra det avgörande steget och flytta - på riktigt.